Döden....
Jag växte själv upp med en kompis, vi fick barn samma år, var sin son, våra förstfödda, livet lekte. Så en dag, en svart dag blev hennes son sjuk i cancer, 4 år gammal. En fruktansvärd tid följde, strax efter hans 5 årsdag somnade han in, lämnade livet. De var så fruktansvärt, man skämdes nästan för att man hade kvar sitt egna barn, friskt och vid god hälsa. Man fanns till hands, man tröstade, man lyssnade, man led MEN man kunde aldrig redigt förstå, sätta sig in. Ett ungt liv dog ut och slocknade, ett liv som just börjat. Genom min son följde hon sin egna döda sons utveckling, ibland satt hon och bara såg på honom, följde honom, noterade och sa: Så skulle min kille varit nu. Idag skulle han varit 28 år, men han lämnade oss redan som 5 åring. Döden är oundviklig men vi förstår den inte fast vi vet att den finns där. Ett ögonblick så är allt slut.
Jag minns när jag satt vid min pappas dödsbädd, trodde aldrig jag skulle klara det, men någonstans hämtade jag styrka och mod, jag fanns där vid hans sida, min hand i hans när han hastigt och oförberett lämnade oss. De är snart 3 år sedan, endå kan jag en idag inte redigt förstå att han är borta, han finns liksom kvar, fast han är död. Att mista ett barn, alla föräldrars mardröm. Man kan aldrig redigt förstå. Har en kusin, hon hade som jag 5 barn, men idag har hon bara 4 kvar, den äldsta dog för några månader sedan. Man kan aldrig redigt förstå, man kan bara försöka finna till hands, ge de man kan ge, lyssna, prata och finnas. Men aldrig dra sig undan, lämna dem aldrig ensamma i deras sorg, finns där för dem, lyssna, bara var där de behöver Er. Svik aldrig någon som mist ett barn eller en anhörig, De behöver Er. På en enda sekund kan hela vår tillvaro rammas, på en enda sekund kan döden plocka bort någon vi älskar. En enda sekund så kan allt vara förändrat för oss alla. Finns till för de som behöver Er.
A
den här skräcken kan förlama en..jag för en ångest endast vid tanken att mina barn ska ryckas bort bara helt apropå...jag blir så rädd och lessen när jag varje dag läser i tidningen att ett barn eller ungdom förolyckas på ett eller annat sätt...jag har fått svårare och svårare att handskas med detta..jag tänker alltid på dessa mammor och pappor som ska få detta levererat till sig...åhh gud hjälpa oss människor..kram..
Jag är ganska felfri också.......
Kram Anna
hej Tack för din kommentar på min blogg. Jag tycker det är så fint det du skriver här uppe, men tyvärr är det inte så många som stannar kvar. de flesta orkar inte stå och se på ens svåra smärta. får jag vara nyfiken och fråga vad din son heter som gick i Marcus klass. kram från marie-anne mamma till marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
Ja det är synd att vi så sällan pratar om döden, man får gå ensam (oftast) med sina funderingar. Min bror fick cancer och dog 33 år gammal, det är det värsta som hänt i mitt liv. Ännu värre måste det vara när en anhörig/vän tar sitt eget liv. Självmord är ju den vanligaste dödsorsaken för de mellan 15-44 år. Nu läste jag att Folkhälsoinstitutet föreslår att man bygger om broar och järnvägsövergångar för att förhindra självmorden. Hjälper det? Mår människor bättre då och väljer att leva? Är det inte som att tejpa över oljelampan i bilen med svart tejp när den lyser?
Tack för det du skrivit här! Det är ett viktigt ämne! Jag är inte rädd för döden, men tystnaden innan.
Ha en fin vecka!
Kram/Bia
hej anki, är du säker på att marcus och glenn gick i samma klass. marcus gick på fridlevstads skola och där var ingen med det namnet. men jag har för mig att det var en kille som hette glenn från tving som marcus umgicks med. jag undrar om de inte spelade fotboll i ihop. kram från marie-anne