En sorglig dag.
Den här dagen började lite trögt. Av någon konstig anledning kunde jag inte somna igår kväll utan vände och vred mig i sängen flera timman innan John Blund äntligen tog sitt grepp om mig. Av någon anledning var jag orolig, varför vet jag inte. När jag sedan äntligen lyckades somna vaknade jag flera gånger under natten bara för att stirra rakt ut i mörkret och snart somna om igen. Detta är inte likt mig. Jag tillhör vanligen de som somnar så snart huvudet fallit på kudden.
Naturligtvis var jag ganska trött när tuppen gol klockan 05.15, men de var ju bara att masa sig upp och tvätta tröttheten ur ögonen.
När jag varit på jobbet en stund ringde telefon, en av mina bröder.
Jag får kalla kårar när han ringer mig på jobbet, ja de tillhör verkligen OVANLIGHETER. Så hörde jag hans röst som sa:
Jag har dåliga nyheter…nej skrek de inom mig vad har hänt. Jag tänkte på mamma på de andra där hemma, plötsligt var det som golvet gungade under mig. Vad, vad har hänt?
En släkting avvek från livets väg i helgen. En som bara kommit en bit.
39 år fanns han bland oss, nu har han vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna. VARFÖR?
Idag har jag svårt att konsertera mig på jobbet, svårt att tänka klart.
Den ständiga frågan gnager i mig VARFÖR. Jag lider med hans föräldrar o syskon hans nära anhöriga, jag lider med dem i denna svarta o sorgens stund. Och frågar om och om igen VARFÖR?
Tänkte tillbaka till när min farmor gick bort. Då var de likadant, jag somnade på kvällen men vaknade mitt i natten och kollade klockan som var strax efter 12, kände mig väldigt olustig, men visste inte varför. Efter en stund somnade jag om igen.
På morgonen ringde min mamma och meddelade att farmor lämnat oss under natten. Jag frågade hur dags och fick kalla kårar när hon sa, strax efter 12. Jag berättade vad som hänt mig under natten, då sa mamma, hon kom kanske för att säga farväl.
Ibland funderar jag på om jag på något vis blir varslad när det händer något. En olustig känsla som man helst skakar av sig.
Det var lika dant när en av mina svärgeskor blev sjuk. Jag hälsade på henne några gånger på lasarettet, så kom hon hem, hem för att dö.
Jag lovade hälsa på henne hemma, men de var alltid så mycket folk där när jag for förbi så jag avstod. Så tog jag ledigt en dag från jobbet för att besöka henne. På morgonen när barnen gått till skolan var jag uppe och bäddade, då hörde jag hur de kom någon i trappen. Jag hojade, trodde någon av ungarna kom in igen, att de glömt något. Men ingen svarade så jag gick ut och kollade vid trappen. Där fanns ingen. Tomt, de kändes lite läskigt för jag hörde ju hur väl som helst att någon gick där.
När jag var klar med bäddning o dylikt ringde jag ut till min svärgeska, hennes son svarade och jag frågade hur de var, att jag tänkte åka ut under dagen. Då sa han – hon somnade in för en timme sedan. Då bröt jag nästan ihop, var de hon som gått i min trapp för att säga farväl.
Lustiga saker händer i livet, saker vi inte alltid kan förstå eller kan ta på.
Denna sorgens dag går vidare, mina tankar är hos Peter och hos hans närmaste som har de svårt idag, som måste bearbeta sorgen efter att förlorat honom. En syskonskara är bruten, Peters plats står tom.
Vila i frid vännen, förlusten efter Dig blir tung.
Anki
Kommentarer
Postat av: Nallemamma
hej stumpan
Jag vet att de e så,, svägerskan kom för att säga hejdå!! jag har varit me om de ett par gånger ja me!!!
kramixx å dig hjärtat,, kommer o sakna dig på spaces,,,,,
pyss på dig o Ebbha!!
Annika
Postat av: Anna-karin
tänk att livet ska vara så plötsligt..men samtidigt kan man inte välja annat och skulle nog inte vela det heller...sitter hos dig...vi kan mysa ner oss isoffan med filtar och bara vara...kramar...
Trackback