Ny tag...

56582-177
Att tro på sig själv, att svälja och inse att saker och ting ser bättre ut när man smält dem samma en stund. Ja, de var nog så jag gjorde, jag tyckte världen föll ihop som ett korthus, åtminstone min värld. Sedan när jag sett igenom saken en stund när jag gömt mig och funderat insåg jag att – de här ska jag ro igenom. Livet är som en hinderbana, ibland kan de vara svårt att ta sig över hinderna och man förstår inte redigt varför de plötsligt är där, men så sadlar man hästen och inser sin styrka och man rider vidare i god tro på sig själv och det man vet är rätt.
 Så gör jag nu, med styrka och hopp och massa energi  och glädje inser jag att även detta hinder ska kunna rammas.  Även om man sviktar ibland får man aldrig ge upp, de e ju ett råd jag ger till alla andra så fågelholken vore väl om jag inte följde det själv.

Ja så är jag nu här i igen i bloggens kladdvärld redo att strö massa ord och tankar omkring mig. Glad att sorgen och förtvivlans stunder är korta men smärtsamma.
 Anki tar nya tag – Anki är jag och här är min dag. Har faktiskt hastigt och lustigt varit ledig ett par dag, anser väl att när jag inte redigt orkade med mig själv behöver ingen annan häller trampas med mig och så beviljade jag mig själv några dagars ledig. Har tillbringat tid med att TA TAG I SAKEN och nu tror jag gjort vad jag kan och livet kan så sakteligen gå vidare.  Den här dagen började jag med en härlig promenad med hunden ut till gården, ja den som vi ska flytta till. Efter som det är en bit tog det en stund. Kylan bet oss i näsan men det var trots köldgrader skönt och behagligt. Medan jag var där möblerade jag och hängde upp gardiner, la på mattor och planerade, naturligtvis bara i mina tankar och min fantasi för jag hade varken gardiner eller möbler med mig. De e ju inte dags ennu. Men jag känner endå att de här draget blir ett av de bästa jag gjort på väldigt länge. Vi kommer med all sannolikhet att trivas som små fiskar i vattnet där på vår gård. Det är nog sånt här man behöver när man går in i en ny fas i livet, fasen när man inte längre har små barn hemma utan man har stora barn borta, eller rättare sagt hos de själva.

Faan att barnen lämna en är nog svårare en övergångsåldern…ja den har jag inte kommit i ennu men de sägs att man svettas i den och man svettas i det här också att plötsligt bli lämnad av de som man delat hela sitt vuxna liv med. Pust o stånk.
Men de blir bra, rätt som det är inser man att man är fri att en ny fas i livet startat. Ikväll har jag haft goda vänner här, vi har druckit en god drink, ätit en bit här och en där. Haft trevligt och bara umgåtts. 

 
Ibland är det så skönt ”att bara vara” med sig själv och sina vänner. 

Kram
      

 


Kommentarer
Postat av: Anna-karin

vad glad jag blir att se dig skriva igen..vad konstigt att det inte gick att komma in hos mig..hmm..men det är rätt gumman..nya tag..man ska inte sänka sig och du fixar detta...puss på pannan..till världens bästa anki...

Postat av: Paula

Vökommen tebax, du lilla kämpe! Jo nog får vi allt ris o ros under livets gång, du verkar ha kommit på fötter denna gång också!
O du har ju mycket skoj att se fram emot! Förstår att du inreder o ligger i....
Du känner inte nu att du kommer för nära ett av dina vuxna barn? Ett kort tag bodde min dotter här i byn, dessutom jobbade hon i vår grillkiosk o det gick inget bra!
Men vi har nog haft ett ganska komplicerat förhållande, och vi funkar bara ihop när jag inte lägger mig i hennes liv! Och det är ju mycket lättare när man inte bor tätt inpå varandra.
Det har dock också inneburit att barnbarnen oftast varit lite väl långt borta, det sörjer jag ibland, att inte kunna kvista över, sitta barnvakt o så. Nu behöver dom snart ingen barnvakt....äldstingen fyllde tolv igår!
Ha nu en skön fortsättning på helgen, vi provade gå ut med jyckarna, men det är halkigt o isigt och jobbigt att ta sig fram så jag hoppas det snart töar bort...
Kram till dig kommer här!

2006-11-04 @ 18:12:27
URL: http://paulaz.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback